Artiklar

Ingen artikel matchade din sökning
Kategorier

Ingen kategori matchade din sökning
varumärken

Inget varumärken matchade din sökning

Butikssidor / Tremolo Musik / Tremolobloggen

Hem

Tremolobloggen

Här skriver vi och gästblogggare om sådant som ligger oss varmt om hjärtat och vi gärna vill dela med oss av. Det kan vara historier om speciella instrument, berättelser från studio- och turnéliv eller praktiska tips och trix som hjälper dig att få ut det mesta ur just ditt instrument och utveckla ditt skapande och musicerande ännu mer. Stay tuned!



Att vara dansbandsmusiker på 70-talet - av Stefan Berggrensson 
Publicerat 2017-08-02

Mina erfarenheter av dansbandsmusik kommer från tidigt 1970-tal. Jag började spela i ett av Sveriges största och mest bokade band som hette Winners. Eftersom jag på den tiden mest spelat pop, rock och blues musik så var det en helt ny genre för mig. Vi var sex man i orkestern med tre blås (två saxar och en trumpet), trummor, hammondorgel, gitarr och bas. Gitarristen fick alternera mellan gitarr och trumpet. 

Det första som hände var att jag fick en tjock pärm full av arrangemang. Så det blev till att börja lära sig att spela efter ackordsanalyser och noter. På den tiden hade dansbanden ett bra rykte. Alla låtar var tillåtna och vår gitarrist skrev arrangemangen. Det fanns väldigt lite utrymme för improvisation.

Det var duktiga musiker och det lät riktigt bra vill jag minnas. Under det tidiga 70-talet var det mycket Hagström-prylar som gällde, och vi var lite av testpiloter till alla nya produkter som kom fram. Tror vi var först i landet med deras nya PA-2000 mixer och deras stora ”exponential” högtalare. Till detta fanns även deras nya stereo-eko. Vi placerade ut fyra högtalarlådor runt dansgolvet och fyllde dansrotundan med ljud.

Detta var strax efter hela pop-eran dött ut. Diskoteken tog över och många popmusiker var tvungna att antingen sadla om till nåt annat yrke, eller börja spela dansmusik. Några popband behöll sina gamla namn, ibland försvenskade, och förvandlades till dansband. Streaplers, Flamingo och The Vikings (Vikingarna) är några exempel på detta. Winners däremot var ett utpräglat dansband och repertoaren hade rötter i jazzmusik och storbandsmusik, även om det smög sig in fler och fler poplåtar. Jag minns låtar som Moonlight Serenade och Sweet Caroline i originalarrangemang. Alla spelade exakt vad som stod i arret och publiken fick det de förväntade sig att få.

Vi kuskade runt i vår Mercabuss och spelade på alla möjliga ställen i södra Sverige. Det tog två timmar att packa upp grejorna, sen spelade vi i minst fyra timmar med tio minuters paus varje timme. Det fanns många dansrestauranger med Baldakinen i spetsen. Där fick man äta middag i pausen. Standard var Wienerschnitzel med stekt potatis och gröna ärtor. På dansrotundorna fick man kaffe och macka.

Det var spelningar sex dagar i veckan. Endast måndagen var ledig. Man fick veckolön på söndagen och hade gott om pengar i fickan på sin lediga dag. Det passade utmärkt för på måndagen var det pubkväll på Club Camp. Det innebar att ölen endast kostade en (1) krona och jag bjöd laget runt för en spottstyver.

Lördags-spelningen var till sent på natten och söndags-spelningen började tidigt. Inte så mycket sömn däremellan. Just söndagar var speciella. Det var inte så många ställen som körde söndagsdans, men de som gjorde det fick mycket publik. När vi kom fram till stället stod massor av människor utanför och väntade. Ingen sprit serverades. Endast läsk fanns att få och det smusslades under borden med medhavd dryck, som var strängt förbjudet. Folk var där för att dansa och redan när vi räknade in första låten var det proppfullt på golvet.

Detta var en helt ny värld för mig. Allt var annorlunda. Musiken, ställena och tjejerna. Och tjejer fanns det ganska gott om. Vi hade våra ”fans” som ibland åkte många mil för att höra oss. Men givetvis oxå stammisarna som alltid var på plats. Det finns många storys att berätta om detta, men det spar vi till en annan gång.

För mig var detta en bra skola. Jag fick lära mig hur tonarterna hänger ihop och alla harmonier. Och det är inte fel att spela disciplinerat även i annan typ av musik. Detta har jag haft nytta av hela livet, vare sig jag spelar pop, rock, fusion eller annat. Vill du höra några gamla dansbands storys får du komma in i butiken. Där berättar jag gärna. Och har du tur finns det varmt kaffe oxå.



Stefan Berggrensson är butikschef på Tremolo Musikbutik. Som ganska många musikhandlare är han också musiker (basist, sångare och gitarrist) med lång erfarenhet av olika konstellationer. Från pojkbandsmedlem (The Candys) under det tidiga 60-talet via 70-talets Jazzrock/fusion (Lotus) era in i dansbandssvängen och festorkester.

  


Min Gibson Les Paul och gitarrhjältarna på 60-talet - av Mulle Holmqvist
Publicerat 2017-06-16

På 60-talet var många intresserade av att köpa min Gibson Les Paul av årgång 1956. Pete Townshend i The Who var en av dem. Han testade gitarren backstage - samtidigt som John Entwistle satt vid sidan om och bytte bassträngar… det var alltså det som var anledningen till hans häftiga bassound insåg jag då, alltid nya strängar. Jag sparade en av de förbrukade och hade i mina gömmor ända tills jag för några år sedan gav den till en kille som skulle skriva en bok om The Who. Strängen finns nu förevigad på ett foto i den boken. Pete bjöd 200 pund för gitarren - hyfsat mycket pengar på den tiden men inget för mig.

The Troublemakers, bandet jag lirade med då, spelade mycket på pop-galor runt om i Sverige när engelska begivenheter var på besök. Ofta på dåvarande “Malmö Tennisstadion”. En gång bad Tony Hicks i The Hollies att få kolla på gitarren. Vi träffades efter galans slut, Graham Nash var också med minns jag. Det blev ingen affär då heller. Jag var egentligen aldrig intresserad av att sälja gitarren men blev såklart nyfiken på vilka bud spekulanterna hade att komma med.

Vid ett annat tillfälle fick Steve Marriott i Small Faces syn på min gitarr, blev väldigt intresserad och bad att få testa den på scen. Jag vet inte varför jag lät honom göra det för jag var som sagt egentligen aldrig intresserad av att sälja den. Under konserten tappade han gitarren, han hade väl satt i axelremmen slarvigt så den lossnade och föll med ett brak i golvet - och jag blev jäkligt sur på honom. Efteråt bad han - generad men på engelskt maner väldigt artigt - om ursäkt för malören, förklarade att han inte var intresserad av att köpa gitarren… och jag minns att jag svarade (på Malmöitiskt maner?) “It’s too good for you anyway”.


Mulle Holmqvist  www.mulleholmqvist.se 

Bengt ”Mulle” Holmqvist är gitarrist, kompositör, pedagog och läroboksförfattare. Mulle är en av de stora svenska gitarristerna från 1960/70-talen och är forfarande aktiv. För att nämna några han spelat med: Troublemakers, Björn Afzelius band, Storm (med Jacques Werup) med flera. Om du vill fördjupa dig i avancerade rytmprogressioner, kolla in hans app: Tuplet Trainer. Detta är en av många storys från honom. Och om någon undrar vad som blev av hans Gibson Les Paul från 1956 så kan vi berätta att han har kvar den ännu, den är fortfarande inte till salu :-)




www.tremolomusik.se