Artiklar

Ingen artikel matchade din sökning
Kategorier

Ingen kategori matchade din sökning
Varumärken

Inget varumärken matchade din sökning

Butikssidor / Tremolo Musik / Tremolobloggen

Hem

Tremolobloggen

Här skriver vi och gästblogggare om sådant som ligger oss varmt om hjärtat och vi gärna vill dela med oss av. Det kan vara historier om speciella instrument, berättelser från studio- och turnéliv eller praktiska tips och trix som hjälper dig att få ut det mesta ur just ditt instrument och utveckla ditt skapande och musicerande ännu mer. Stay tuned!



Intervju med Anders Andersson, samlare av vintage gitarrer 
Publicerat 2017-10-05

Hur "mår" marknaden för vintage gitarrer idag 2017?

Vintage-marknaden är stadigt frisk, det finns ett stort intresse. En skillnad mot 10 år sedan är att en större del av efterfrågan ligger på fina orörda originalgitarrer. Tidigare kunde man lätt sälja modifierade och omlackade gitarrer och basar – vilket är betydligt svårare idag.

Priserna har dragit iväg en del mycket beroende på att dollarn har varit stark de senaste åren. Dollarn styr marknaden, då det är från USA vintage-gitarrerna har sitt ursprung, Gibson, Fender, Martin, Gretsch – till viss del Guild, Danelectro, Harmony etc. Jag har gitarrer jag köpt in till bra priser, det är stor skillnad att köpa in gitarrer när dollarn stod i bara 6 kr mot över 9 kr som den var för inte så länge sedan.

Hur kom du för första gången i kontakt med gamla gitarrer?

Jag köpte en gammal fin Gibson Les Paul från 1960 via en lokal annons i Växjö-tidningen Smålandsposten. Året var 1970, jag var 18 år. Priset var 1800 kr och jag fick också en VOX AC30 på köpet. Det var inkörsporten, då förstod jag att det var något visst med kvaliteten på det gamla.

Du är välkänd för din vita Fender-samling, hur uppkom idén till den? Vad det en slump eller något du planerat?

Jag bodde i Malmö efter gymnasiet och studenten. Nils Malmqvist och hans band sökte en basist på Italienska Musiks bandtavla. I bandet, där jag blev basist, var det en sångare som hade en vit Fender Jazz Bass -66 som jag sedermera fick spela på och blev förälskad i. Jag försökte få ihop 600 kr för att få köpa den men det ville sig aldrig vid det tillfället. Då lovade jag mig själv att när jag tjänar egna pengar så ska jag skaffa Olympic White Fender gitarrer och basar – alla modeller jag kan hitta. Det har jag gjort och nu samlat i över 35 år.

Vågar man fråga hur många "holy grails" 58-59-60 Gibson Les Pauls har du haft igenom åren?

Jag har haft ett dussintal. Här en från 1959 som jag köpte 2010. Det var ganska lätt att skaffa Les Pauls -58-60 under tiden då dollarn var svag, 6–7 kr mot kronan och inte minst för att det var en riktig lågkonjunktur 2008 och framåt. Denna 59-an köpte jag framför näsan på U2’s the Edge som inte hann få fram stålarna. Sålde den sedan vidare till en svensk som har fortfarande den i sin ägo.

Anders Andersson Vintage Gibson Les Paul 1959 Tremolo Musikbutik

Som nybörjare på vintage-samlande, vad ska man börja med, några speciella märken eller modeller som är "sleepers"?

Gretsch gitarrer modell 6120 (senare Chet Atkins Nashville) från åren 1962–1969 är underskattade och prisvärda. Fender Telecaster och Stratocaster från åren 1970–1974 är bra investeringar, fortfarande lite 60-tals vibrationer kvar i dessa – prisvärda. Fenderbasarna från samma tid är också fortfarande prisvärda. Gibson Les Paul från tidigt 70-tal tycks aldrig lyfta, många gillar inte riktigt minihumbuckers. Äldre akustiska Gibson och Martins har definitivt en framtid då de låter så rikt och stort. Det är dags för det stora akustiska intresset att växla upp. För investeraren med den större plånboken!

Andra tips är 1950-tals Les Paul Goldtops, ej -52 utan wraparound-bestyckade från sent -53, -54 och delvis -55. Tunomatic 56-or. Men framförallt PAF bestyckade Goldtops och ES-335 kommer starkt. Sist och bäst att investera i är fortfarande Gibson Les Paul sunburst 1958–1960. Räkna med att få investera 2–3 miljoner men med stor säkerhet en 5–10 % avkastning per år framåt. De moderna Stradivarius!

Vi tackar Anders för intervjun och när vi minst anar det dyker han upp med sin "Vintageshow" i Tremolo Musikbutik, senast han besökte oss såg det ut så här:



Att vara dansbandsmusiker på 70-talet - av Stefan Berggrensson 
Publicerat 2017-08-02

Mina erfarenheter av dansbandsmusik kommer från tidigt 1970-tal. Jag började spela i ett av Sveriges största och mest bokade band som hette Winners. Eftersom jag på den tiden mest spelat pop, rock och blues musik så var det en helt ny genre för mig. Vi var sex man i orkestern med tre blås (två saxar och en trumpet), trummor, hammondorgel, gitarr och bas. Gitarristen fick alternera mellan gitarr och trumpet. 

Det första som hände var att jag fick en tjock pärm full av arrangemang. Så det blev till att börja lära sig att spela efter ackordsanalyser och noter. På den tiden hade dansbanden ett bra rykte. Alla låtar var tillåtna och vår gitarrist skrev arrangemangen. Det fanns väldigt lite utrymme för improvisation.

Det var duktiga musiker och det lät riktigt bra vill jag minnas. Under det tidiga 70-talet var det mycket Hagström-prylar som gällde, och vi var lite av testpiloter till alla nya produkter som kom fram. Tror vi var först i landet med deras nya PA-2000 mixer och deras stora ”exponential” högtalare. Till detta fanns även deras nya stereo-eko. Vi placerade ut fyra högtalarlådor runt dansgolvet och fyllde dansrotundan med ljud.

Detta var strax efter hela pop-eran dött ut. Diskoteken tog över och många popmusiker var tvungna att antingen sadla om till nåt annat yrke, eller börja spela dansmusik. Några popband behöll sina gamla namn, ibland försvenskade, och förvandlades till dansband. Streaplers, Flamingo och The Vikings (Vikingarna) är några exempel på detta. Winners däremot var ett utpräglat dansband och repertoaren hade rötter i jazzmusik och storbandsmusik, även om det smög sig in fler och fler poplåtar. Jag minns låtar som Moonlight Serenade och Sweet Caroline i originalarrangemang. Alla spelade exakt vad som stod i arret och publiken fick det de förväntade sig att få.

Vi kuskade runt i vår Mercabuss och spelade på alla möjliga ställen i södra Sverige. Det tog två timmar att packa upp grejorna, sen spelade vi i minst fyra timmar med tio minuters paus varje timme. Det fanns många dansrestauranger med Baldakinen i spetsen. Där fick man äta middag i pausen. Standard var Wienerschnitzel med stekt potatis och gröna ärtor. På dansrotundorna fick man kaffe och macka.

Det var spelningar sex dagar i veckan. Endast måndagen var ledig. Man fick veckolön på söndagen och hade gott om pengar i fickan på sin lediga dag. Det passade utmärkt för på måndagen var det pubkväll på Club Camp. Det innebar att ölen endast kostade en (1) krona och jag bjöd laget runt för en spottstyver.

Lördags-spelningen var till sent på natten och söndags-spelningen började tidigt. Inte så mycket sömn däremellan. Just söndagar var speciella. Det var inte så många ställen som körde söndagsdans, men de som gjorde det fick mycket publik. När vi kom fram till stället stod massor av människor utanför och väntade. Ingen sprit serverades. Endast läsk fanns att få och det smusslades under borden med medhavd dryck, som var strängt förbjudet. Folk var där för att dansa och redan när vi räknade in första låten var det proppfullt på golvet.

Detta var en helt ny värld för mig. Allt var annorlunda. Musiken, ställena och tjejerna. Och tjejer fanns det ganska gott om. Vi hade våra ”fans” som ibland åkte många mil för att höra oss. Men givetvis oxå stammisarna som alltid var på plats. Det finns många storys att berätta om detta, men det spar vi till en annan gång.

För mig var detta en bra skola. Jag fick lära mig hur tonarterna hänger ihop och alla harmonier. Och det är inte fel att spela disciplinerat även i annan typ av musik. Detta har jag haft nytta av hela livet, vare sig jag spelar pop, rock, fusion eller annat. Vill du höra några gamla dansbands storys får du komma in i butiken. Där berättar jag gärna. Och har du tur finns det varmt kaffe oxå.



Stefan Berggrensson är butikschef på Tremolo Musikbutik. Som ganska många musikhandlare är han också musiker (basist, sångare och gitarrist) med lång erfarenhet av olika konstellationer. Från pojkbandsmedlem (The Candys) under det tidiga 60-talet via 70-talets Jazzrock/fusion (Lotus) era in i dansbandssvängen och festorkester.

  


Min Gibson Les Paul och gitarrhjältarna på 60-talet - av Mulle Holmqvist
Publicerat 2017-06-16

På 60-talet var många intresserade av att köpa min Gibson Les Paul av årgång 1956. Pete Townshend i The Who var en av dem. Han testade gitarren backstage - samtidigt som John Entwistle satt vid sidan om och bytte bassträngar… det var alltså det som var anledningen till hans häftiga bassound insåg jag då, alltid nya strängar. Jag sparade en av de förbrukade och hade i mina gömmor ända tills jag för några år sedan gav den till en kille som skulle skriva en bok om The Who. Strängen finns nu förevigad på ett foto i den boken. Pete bjöd 200 pund för gitarren - hyfsat mycket pengar på den tiden men inget för mig.

The Troublemakers, bandet jag lirade med då, spelade mycket på pop-galor runt om i Sverige när engelska begivenheter var på besök. Ofta på dåvarande “Malmö Tennisstadion”. En gång bad Tony Hicks i The Hollies att få kolla på gitarren. Vi träffades efter galans slut, Graham Nash var också med minns jag. Det blev ingen affär då heller. Jag var egentligen aldrig intresserad av att sälja gitarren men blev såklart nyfiken på vilka bud spekulanterna hade att komma med.

Vid ett annat tillfälle fick Steve Marriott i Small Faces syn på min gitarr, blev väldigt intresserad och bad att få testa den på scen. Jag vet inte varför jag lät honom göra det för jag var som sagt egentligen aldrig intresserad av att sälja den. Under konserten tappade han gitarren, han hade väl satt i axelremmen slarvigt så den lossnade och föll med ett brak i golvet - och jag blev jäkligt sur på honom. Efteråt bad han - generad men på engelskt maner väldigt artigt - om ursäkt för malören, förklarade att han inte var intresserad av att köpa gitarren… och jag minns att jag svarade (på Malmöitiskt maner?) “It’s too good for you anyway”.


Mulle Holmqvist  www.mulleholmqvist.se 

Bengt ”Mulle” Holmqvist är gitarrist, kompositör, pedagog och läroboksförfattare. Mulle är en av de stora svenska gitarristerna från 1960/70-talen och är forfarande aktiv. För att nämna några han spelat med: Troublemakers, Björn Afzelius band, Storm (med Jacques Werup) med flera. Om du vill fördjupa dig i avancerade rytmprogressioner, kolla in hans app: Tuplet Trainer. Detta är en av många storys från honom. Och om någon undrar vad som blev av hans Gibson Les Paul från 1956 så kan vi berätta att han har kvar den ännu, den är fortfarande inte till salu :-)




www.tremolomusik.se