Wampler Fuzztration

Sökandet efter den perfekta fuzzen kan vara en övning i frustration. Å ena sidan finns det alltid en önskan att efterlikna de klassiska, vintage-inspirerade tonerna som Rock Gods före oss. De använde det som fanns tillgängligt vid den tiden för att skapa några av de mest minnesvärda låtarna i historien med oslagbar sustain.

Å andra sidan finns det spelare som vill bryta sig utanför normen och tänja på sina egna gränser, med hjälp av fuzzes som är över toppen, som en tsunami av fuzz redo att omsluta sin gitarrs signal. Trots de redan otroliga meriter som vissa fuzzes har genom att vara på sådana ikoniska låtar, var de inte utan sina brister. Många av dessa pedaler var enkla och saknade några EQ-kontroller som verkligen kunde göra en fantastisk pedal extraordinär – eller inte så mycket, på grund av att tillverkaren använde de delar de hade tillgängliga, vilket ledde till stora deltoleransproblem som ledde till var och en av pedalerna låter potentiellt drastiskt annorlunda.

Trebands EQ ger full skulpteringsförmåga för att slå in vilken ton du vill utan att behöva magisk vintage-mojo. Tonljudsomkopplaren kan ta det från klassisk, snäv respons till mörkt, sladdrigt och vridande med ett djup som rinnande het magma som bubblar precis under ytan.

Fuzztration är inte en pedal designad för att verkligen spela ”snällt”. Det är fräscht, raspigt, doomy, i-ditt-ansikte fuzz från topp till botten. Detta är inte att säga att det inte kan få några klassiska Floyd-ljud, men det här är inte bara en klassiker med några extra EQ-alternativ. Det är grovt, det är grufft och det är som ett argt lejon som försöker ta sig ut ur sin bur. När sökandet efter den perfekta fuzzen leder till en uppsjö av val, kommer slutet på din Fuzztration när allt packas i en, gör-det-allt fuzz-box. Vill du ha de klassiska ljuden? Gjort. Vad sägs om lite påfrestande doom metal eller sludge rock? Japp, det gör det också

Volymratten är ganska självförklarande, men den styr den övergripande uteffekten av Fuzztration. Basen styr den övergripande low-end-responsen hos Fuzztration. Middag är standard, moturs tar det bort en del av den nedre delen som motiverar en mer brännande ton, där om man tar den medurs ökar den nedre delen enormt, och går från en raspig fuzz till full-on doom-maskin. Mids styr mitten av kretsen. Centern är ganska platt, moturs kommer att ösa mitten och bli mycket mer aggressiv och skärande, nästan distorsionsliknande. Medurs kommer att lägga till några mellanrum, vilket hjälper till att bekämpa scoop som leder till att många av de gamla klassiska fuzzes försvinner i mixen med hela bandet. Diskantkontrollen påverkar den övergripande high-end och ljusstyrkan i kretsen och har en enorm effekt på det övergripande sättet att forma tonen i ludd.

Middag är standard, att gå moturs ger en mycket tjockare, mättad fuzz-ton som låter som en vägg av ull som kommer från högtalarna. Medurs kommer att öka ljusstyrkan, och därmed gnissligheten och spottet av ludd, beroende på var du har röstomkopplaren inställd. Voice-omkopplaren ger dig två mycket olika men användbara uppsättningar toner. På Tight-inställningen har den ett klassiskt, modernare ljud som är…tja, stramare, mindre häng och fungerar mer som en suddig distorsion som uppgår till en summa av mycket mer än det magiska talet på 3,14.

Öppna-inställningen är mycket ulligare, mörkare, slappare och en överlag tjockare och slarrigare ton. Den enorma Fuzz-ratten styr den totala mängden fuzzy goodness. Den här pedalen är inte designad för gnistrande kant-of-breakup-toner, så även helt moturs ger den ett tjockt, sputtande resultat som fungerar utmärkt för alt-rock och grunge. Att vrida fuzz-ratten medurs släpper lös en ström av fuzz, vilket leder till massiv sustain kombinerat med lite kompression, klassiska kardborresputter och allt däremellan.